Jante & Jag

Jag hatar Jante. Så till den grad att jag låter Jante förstöra för mig själv. Jag hade skrivit en recension av en bok där jag kritiserat författarens bristande berättarteknik och sagt att hans insikt och research var det som räddat boken snarare än hans litterära talanger.

Så får jag på MSN med referens till recensionen lite skämtsam kritik från en bekant på min egen berättarteknik och research i min blog. Jag blev krontokig. Inte för att han indirekt kritiserade min teknik eller research, det biter inte på mig för jag har inte utgett mig för att vara någon fantom på något av det och är medveten om mina brister. Men jag tog det på en mer övergripande nivå som ”du får inte kritisera andra när du inte är så jävla bra själv”. Jante mao. Stick inte upp och tro att du är nån för du är minsann inte bättre på dom saker du kritiserar någon annan för. Om du inte är ninja på ämnet så får du inte kritisera.

Trams. Så jävla tramsigt. Med den attityden kommer all lust att avvika från mängden att slås ihjäl och med den all utveckling och kreativitet, för du ska inte tro att du är nåt. Du kan inget som ingen annan kan. Att våga avvika, att våga kritisera, att våga göra saker annorlunda är motorn för all utveckling. Nu säger jag inte att min recension har någon som helst del i detta och min våldsamma reaktion har bara med den nedlåtande attityden att göra. Att säga åt någon att inte tro att den är något. Fyfan så lågt. Dålig humor i min värld.

Nu var detta ju skämtsamt och mitt något tillspetsade svar till min bekante fick honom mest att undra vilken sida jag vaknat på och det är ju sant. Jag var nyvaken och det är ett ämne som jag lätt går igång på och det kunde sabbat min relation till den här personen. Det hade det antagligen inte varit värt. Så mitt passionerade hat mot Jante-mentaliteten kunde kostat mig en bekantskap. Hursomhelst så har han plockat minuspoäng hos mig och jag hos honom. Det är inte heller första gången jag upplevt att han uttryckt saker som fått mig sur så vi gör oss nog bäst som bekanta. Eller så kan man ju gå andra vägen och försöka lära känna personen bättre för då hade jag kanske inte tagit det på så stort allvar men då måste ju den önskan finnas. Och jag tror inte den gör det.